Även om kapitel & texter här är avslutade så finns det fortfarande plats för mer. Även om det inte handlar om samma uttjatade smärta & saknad jag haft i över två år som äntligen fått sitt slut. Och även om det inte längre är för era öron & intressen så har jag ett behov av att få saker ur mig, diskutera saker med mig själv. Vi kan likna det bland gamla dammtussar & att låtsas bli hörd.


Jag fäster mig vid människor för lätt. Jag klistrar mig fast & vill inte släppa taget, jag sitter ungefär som karlssons. Samtidigt som jag har ovanligt svårt för att egentligen släppa människor nära inpå, innanför huden. In i köttet, venerna, blodet & liksom hjärtat. Jag är nog den mest komplicerade flicka jag någonsin kommer stöta på i mitt fyrverkerisprakande liv som ibland tycks ha en blå himmel. När jag låtit huvudet arbeta lite mer tänker jag att det finns nog ingen mer komplicerad pojke heller.

Jag är nyligen erkänd som min egen största smärttröskel. Jag vet att jag fått ord urtrillna ur munnen där jag trott mig veta att kärleken varit den som sårat & orsakat mig mest oregelbundna hjärtslag. Även om jag ibland kan anse oregelbundna hjärtslag vara något romantiskt. Jag är min egen största fiende. Därför, för att hjälpa mig själv, rädda mig själv, måste jag avsluta det här innan det ens börjat.

Jag är min egen största idioti.