Ge mig eld och passion för det är precis vad jag behöver av dig. Jag tror mig behöva, jag vill ha även om jag aldrig visar det. Inte särskilt ofta, håller det inom mig och låter det bara bubbla över. Även fast jag vill skrika mig tom på gator utanför eller innanför det spelar ingen roll bara dom finns där under mig. Jag faller hårt, men jag har inte fallit så pass långt än att mina blåmärken på mina ben passar in. Dom bara finns där. Och jag fortsätter falla även fast jag vet att jag alltid har känslan av att falla lite mer än vad jag egentligen gör. Egentligen borde jag inte lita på mina känslor för dom får mig bara att hamna i problem och trubbel, sårade känslor jag aldrig kommer över. Snarare smyger jag mig under och förbi bara för att komma bort. Och det slutar alltid med att dom kommer ikapp, tillbaka. Inuti.


Res mig upp, men jag saknar dig så jävla mycket.

(loggade in på YT och såg ett meddelande från världens finaste tjej, fyfan vad lycklig jag blev. Jag som hade förväntat mig det värsta, nu har jag en anledning till att leva igen)