tillochmed skelettet bryts itu om jag reser mig för fort
Jag satt mig här i förhoppning om att kunna skriva ur mig exakt vad jag känner, kunna förmedla i text & ord hur skör jag tror mig själv att vara. Hur vilsen men ändå så på nytt funnen. Vad ska jag skriva? Var ska jag trycka med mina bensköra fingrar för att få er att förstå, var på tangentbordet hittar jag bokstäverna att göra det med.
Jag satt mig här med känslan av att vilja gråta. Känna saltet i form av droppar rinna från ögonvrår ned till min haka för att sen falla till sin död mot mina kläder. Skulle någon ställa mig mot väggen & tvinga ur mig ett svar varför, skulle jag behöva lämna människan i sina frågetecken för jag har inget att ge. Jag vet inte varför, jag vill det bara.
Jag satt mig här & tänkte på att jag vet hur det känns att tycka om någon. Allt för många gånger har jag fått smaka på känslan av att inte bli omtyckt tillbaka på samma sätt. Vissa gånger går det över fort & andra väljer man först att tro en annan verklighet för att ta en omväg förbi smärtan för att hantera den senare. Men tillslut, som alltid, jagar smärtan ikapp en & man sitter där med bortträngda tårar som blivit tusentals mer & samma smärta som från början ville fram. Det finns ingen lätt väg för att komma ur en smärta så djup som man hamnar i utav den man håller av.
& ett brustet hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt. Jag har denna smärtsamma höst tvingats göra detta för tredje gången hittills i mitt liv & jag har inte hunnit leva i mer än fjorton år (förlåt skrev fel innan). Hur många nya starter kommer jag tvingas vara med om & hur mycket mer smärta har jag inte att vänta?
För att komma till saken, jag har fått veta att det finns någon som håller av mig sådär. Sådär som jag hållit av flera stycken, men jag tvivlar på att det är precis likadant. För för det första tror jag aldrig att någon kan känna likadant som en annan, någonsin, gällande någonting överhuvudtaget. Alla känner olika. Allas "mest" är olika jämfört med en annans.
Jag vill inte vara elak. Men jag kan komma på mig själv vara det mot den här människan, & jag har inte hjärta att vara det. Inte egentligen. Jag förstår inte hur någon kan finna viljan, styrkan eller okänsligheten i att behandla, någon som förklarat sina känslor för en, dåligt. Jag klarar inte av det, men samtidigt måste jag vara ärlig. Bara det att jag i dagsläget inte vet vad ärlig är för den här människan.
Jag har aldrig velat någon något ont. & det gör ont när det blir klart för en att man gjort det utan att ens behöva anstränga sig. Det finns två människor jag saknar så att blodet rusar lite fortare när jag tänker på dem ibland och det är föredetta kärleken & bästa vännen. Bästa vännen trodde jag aldrig att jag skulle förlora, men vi är mer förlorade än vi någonsin har varit. Jag tror inte vi hittar tillbaka. Det tror jag inte jag gör med gamla kärleken heller. Ja, där har vi den där eviga smärtan jag pratade om tidigare. Hur mycket har man inte att vänta? Jag vet att jag lever med en varje dag och i varje andetag jag tar. Jag väljer bara att dämpa den & att inte visa den för världen.
Det är ni, & bara ni som får ta del av detta. Jag är för skör för att stå för det.
Kommentarer
Postat av: Sandra H
du är riktigt duktig på att få väldigt "fina" inlägg!
duktig du är Sara! :)
Kram
Postat av: Sandra
Tack så mycket :)
Snälla skulle du kunna göra mig en tjänst?
Gå in på den här sidan:
http://nightlife.se/content/12391
och rösta på mig (Sandra Orrebro)
som Umeås bästa blogg ^^,
Postat av: Sofia ( fotografy.blogg.se )
Var med och tävla om en helt ny och unik bloggdesign (stilmall och kodmallar).
Det är gratis så du förlorar precis inget på att vara med och tävla ;)
http://fotografy.blogg.se/2010/september/utlottning.html#comment
Postat av: Cissi
tack! :)
OBS!
- Det är inte tillåtet att kopiera mina bilder utan att fråga
- Jag fotar alla mina bilder själv (om det inte står annat)
Trackback
