Alltid när jag var liten fantiserade jag att man kunde dansa sig i genom åren utan att några fläckar skulle fastna. Att inget skulle påverka i längden och ögonen skulle vara precis lika blå som den där kvällen jag satt i pappas knä medan myggorna började lägga sig till märke. Men jag har haft så fel, så väldigt fel. Det som dansar med mig mest nu är bitterhet & tomhet & jag hoppas att de sista tonerna på den valsen snart är över. Jag behöver inte bittra fastna-tankar och jag behöver inte alla ärrvävnader från alla hemska år.
Man tror att man ska lära sig någongång, men jag romantiserade det som gjorde ont. Jag antar att jag lekte någon slags superhjälte, men de enda krafterna jag hade, var att kunna blunda. Blunda för det som förstörde.

Och jag har skrikit det senaste, diskant och med ilska i kanterna. För man får skrika, man får vråla och man får gråta. Man får gråta ångergråt, ledsengråt och arggråt. Nu är det mer tomhets- & förvirradgråt och jag vet att det snart går över. Jag tycker synd om de som inte känner. För fantasivärldar är inget alternativ. Antingen skadar man sig själv, eller de runt omkring. Jag har byggt fantasislott, för att aldrig flytta in i dem.