Ge mig en sommarnatt. Ge mig ett 5-meters-leende & ett par förtrånga skor, som inte gör något bara jag går i dem bredvid någon som får mig att tänka på allt annat än skoskavet. Ge mig alla små små saker man inte lägger märke till särskilt mycket innan man aldrig mer får störa sig på dem, glädjas åt dem. Ge mig de första pinsamma timmarna tillsammans med någon som visar sig vara allt annat än pinsamma bara för att man visar sig trivas så utomordentligt i varandras sällskap. Och ge mig för all del chansen att förändra alla misstag jag ställt till med, bara för att jag varit för dum för att tänka på någon annan än mig själv. Vem har någonsin velat ha någon egoistisk?

Ge mig, mig själv tillbaka.


Fan vad det känns trist nu att vi bara inte kunde vara vänner. Jag förlorade någon i dig, jag vet inte om du ser mig som en förlust. Det är aldrig roligt att förlora en människa eller något överhuvudtaget, & ett krossat hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt på.

Det är tydligt att du inte saknar mig i ditt liv, & jag saknar dig inte heller på ett sätt. Men ibland, som nu, kan jag inte låta bli att tycka det är så himla trist att vi inte bara kunde fortsätta vara vänner. För i dig hade jag en av mina bästa vänner, oavsett hur du kände om mig. Det är så himla trist. Så himla trist.

Även om kapitel & texter här är avslutade så finns det fortfarande plats för mer. Även om det inte handlar om samma uttjatade smärta & saknad jag haft i över två år som äntligen fått sitt slut. Och även om det inte längre är för era öron & intressen så har jag ett behov av att få saker ur mig, diskutera saker med mig själv. Vi kan likna det bland gamla dammtussar & att låtsas bli hörd.


Jag fäster mig vid människor för lätt. Jag klistrar mig fast & vill inte släppa taget, jag sitter ungefär som karlssons. Samtidigt som jag har ovanligt svårt för att egentligen släppa människor nära inpå, innanför huden. In i köttet, venerna, blodet & liksom hjärtat. Jag är nog den mest komplicerade flicka jag någonsin kommer stöta på i mitt fyrverkerisprakande liv som ibland tycks ha en blå himmel. När jag låtit huvudet arbeta lite mer tänker jag att det finns nog ingen mer komplicerad pojke heller.

Jag är nyligen erkänd som min egen största smärttröskel. Jag vet att jag fått ord urtrillna ur munnen där jag trott mig veta att kärleken varit den som sårat & orsakat mig mest oregelbundna hjärtslag. Även om jag ibland kan anse oregelbundna hjärtslag vara något romantiskt. Jag är min egen största fiende. Därför, för att hjälpa mig själv, rädda mig själv, måste jag avsluta det här innan det ens börjat.

Jag är min egen största idioti.