Nostalgismäll på käften.
Du var så verklig igår att du var overklig. Inatt drömde jag om "våra år" med socker på.
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
mitt hjärta slår för dig.
Det är jobbigt att drömma, & måste spendera de första vakna minutrarna att få sig själv att inse & acceptera att det bara var en dröm. Bara en dröm. Ibland tror jag drömmar är till för att såra & inse vad man inte har, aldrig kommer få. Precis som låtar ibland är till för det, enligt mig själv. Eller så är det bara jag som är förstörd för att kunna tolka det på andra sätt.
(I just want you back)
(I just want you back)
och här sitter jag och bara saknar dig
Har du nånsin varit så inne i ögonblicket att du inte märker att du själv faller ner?
nånsin slängt dig på sängen med hjärtat bankandes så hårt att du tror det kommer banka igenom?
Gråtit och skrikit i din kudde, fått huvudvärk men inga tårar alls kommer ut?
Du och dina händer skakar, din hals gör ont, för nånstans där är alla tårarna, som inte kommer ut.
nånsin slängt dig på sängen med hjärtat bankandes så hårt att du tror det kommer banka igenom?
Gråtit och skrikit i din kudde, fått huvudvärk men inga tårar alls kommer ut?
Du och dina händer skakar, din hals gör ont, för nånstans där är alla tårarna, som inte kommer ut.
Sen faller man till golvet, bankar huvudet i sängen
skakar mer och skriker smått
Du hoppas det är tårar men märker det är svett
för det är påfrestande att gå sönder inuti
Man försöker att i huvudet finna orsaker att gråta men allting försvinner snabbt och inget betyder nåt
Man har blivit så borta att man inte längre kan känna, men det finns nånting där som måste ut
Om man bara kunde hitta det
Och sen går man upp, slänger kallt vatten i ansiktet, känns svalt mot de åh så svullna ögonen
Och kanske nånstans grät man faktiskt ett par tårar, men det märktes inte bland allt vatten och man torkar
Men vikten i bröstkorgen finns fortfarande där och det man måste gråta ut har inte kommit ut
Missnöjd med att det faktiskt finns nånting kvar
Sen försöker man bara glömma medan hjärtat slappnar av, för det som hände nyss har gått av..
Like A Knife
Ge mig eld och passion för det är precis vad jag behöver av dig. Jag tror mig behöva, jag vill ha även om jag aldrig visar det. Inte särskilt ofta, håller det inom mig och låter det bara bubbla över. Även fast jag vill skrika mig tom på gator utanför eller innanför det spelar ingen roll bara dom finns där under mig. Jag faller hårt, men jag har inte fallit så pass långt än att mina blåmärken på mina ben passar in. Dom bara finns där. Och jag fortsätter falla även fast jag vet att jag alltid har känslan av att falla lite mer än vad jag egentligen gör. Egentligen borde jag inte lita på mina känslor för dom får mig bara att hamna i problem och trubbel, sårade känslor jag aldrig kommer över. Snarare smyger jag mig under och förbi bara för att komma bort. Och det slutar alltid med att dom kommer ikapp, tillbaka. Inuti.
Res mig upp, men jag saknar dig så jävla mycket.
(loggade in på YT och såg ett meddelande från världens finaste tjej, fyfan vad lycklig jag blev. Jag som hade förväntat mig det värsta, nu har jag en anledning till att leva igen)
Res mig upp, men jag saknar dig så jävla mycket.
(loggade in på YT och såg ett meddelande från världens finaste tjej, fyfan vad lycklig jag blev. Jag som hade förväntat mig det värsta, nu har jag en anledning till att leva igen)
tillochmed skelettet bryts itu om jag reser mig för fort
Jag satt mig här i förhoppning om att kunna skriva ur mig exakt vad jag känner, kunna förmedla i text & ord hur skör jag tror mig själv att vara. Hur vilsen men ändå så på nytt funnen. Vad ska jag skriva? Var ska jag trycka med mina bensköra fingrar för att få er att förstå, var på tangentbordet hittar jag bokstäverna att göra det med.
Jag satt mig här med känslan av att vilja gråta. Känna saltet i form av droppar rinna från ögonvrår ned till min haka för att sen falla till sin död mot mina kläder. Skulle någon ställa mig mot väggen & tvinga ur mig ett svar varför, skulle jag behöva lämna människan i sina frågetecken för jag har inget att ge. Jag vet inte varför, jag vill det bara.
Jag satt mig här & tänkte på att jag vet hur det känns att tycka om någon. Allt för många gånger har jag fått smaka på känslan av att inte bli omtyckt tillbaka på samma sätt. Vissa gånger går det över fort & andra väljer man först att tro en annan verklighet för att ta en omväg förbi smärtan för att hantera den senare. Men tillslut, som alltid, jagar smärtan ikapp en & man sitter där med bortträngda tårar som blivit tusentals mer & samma smärta som från början ville fram. Det finns ingen lätt väg för att komma ur en smärta så djup som man hamnar i utav den man håller av.
& ett brustet hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt. Jag har denna smärtsamma höst tvingats göra detta för tredje gången hittills i mitt liv & jag har inte hunnit leva i mer än fjorton år (förlåt skrev fel innan). Hur många nya starter kommer jag tvingas vara med om & hur mycket mer smärta har jag inte att vänta?
För att komma till saken, jag har fått veta att det finns någon som håller av mig sådär. Sådär som jag hållit av flera stycken, men jag tvivlar på att det är precis likadant. För för det första tror jag aldrig att någon kan känna likadant som en annan, någonsin, gällande någonting överhuvudtaget. Alla känner olika. Allas "mest" är olika jämfört med en annans.
Jag vill inte vara elak. Men jag kan komma på mig själv vara det mot den här människan, & jag har inte hjärta att vara det. Inte egentligen. Jag förstår inte hur någon kan finna viljan, styrkan eller okänsligheten i att behandla, någon som förklarat sina känslor för en, dåligt. Jag klarar inte av det, men samtidigt måste jag vara ärlig. Bara det att jag i dagsläget inte vet vad ärlig är för den här människan.
Jag har aldrig velat någon något ont. & det gör ont när det blir klart för en att man gjort det utan att ens behöva anstränga sig. Det finns två människor jag saknar så att blodet rusar lite fortare när jag tänker på dem ibland och det är föredetta kärleken & bästa vännen. Bästa vännen trodde jag aldrig att jag skulle förlora, men vi är mer förlorade än vi någonsin har varit. Jag tror inte vi hittar tillbaka. Det tror jag inte jag gör med gamla kärleken heller. Ja, där har vi den där eviga smärtan jag pratade om tidigare. Hur mycket har man inte att vänta? Jag vet att jag lever med en varje dag och i varje andetag jag tar. Jag väljer bara att dämpa den & att inte visa den för världen.
Det är ni, & bara ni som får ta del av detta. Jag är för skör för att stå för det.
new blog, agaiiiin ;)
Hej, jag har då skaffat en TILL blogg, mest för att jag själv ska kunna skriva av mig ibland när jag behöver, ska försöka göra den så bra som möjligt, skaffa den även för att slippa skriva och lägga ut så mkt på min bdb för jag tycker det börjar bli lite drygt, men men. kommer nog ändå bli mest bilder här, ska faktiskt få ut så mkt som möjligt av bloggen men annars hittar ni mig alltid på min bdb :* puss
Följ min blogg med bloglovin
Följ min blogg med bloglovin
