VILL NI FORTSÄTTA LÄSA?

FIND ME HERE:

http://sinridden.blogg.se

Hade inget att göra så jag gjorde lite olika redigeringar på mitt öga.
Tycker bäst om den fjärde bilden och sen den sista!
Bloggen ska förresten få en liten makeover när jag har lust.

"När jag erkände mina känslor för henne, när jag gjorde det hade jag inte en tanke på att det kunde innebära tystnad för all framtid."

Den här början till en hel sida med funderingar låg i mitt arkiv när jag klickade mig in här för att lätta hjärtat ytterligare. Det blev inte tyst för all framtid, jag hade fel.

Ingen vet så lite om något som hur jag är inuti
& jag önskar någon kunde vilja veta

(min lilla bebis, jag älskar dig. ord kan inte beskriva hur mycket du betyder för mig)

Alltid när jag var liten fantiserade jag att man kunde dansa sig i genom åren utan att några fläckar skulle fastna. Att inget skulle påverka i längden och ögonen skulle vara precis lika blå som den där kvällen jag satt i pappas knä medan myggorna började lägga sig till märke. Men jag har haft så fel, så väldigt fel. Det som dansar med mig mest nu är bitterhet & tomhet & jag hoppas att de sista tonerna på den valsen snart är över. Jag behöver inte bittra fastna-tankar och jag behöver inte alla ärrvävnader från alla hemska år.
Man tror att man ska lära sig någongång, men jag romantiserade det som gjorde ont. Jag antar att jag lekte någon slags superhjälte, men de enda krafterna jag hade, var att kunna blunda. Blunda för det som förstörde.

Och jag har skrikit det senaste, diskant och med ilska i kanterna. För man får skrika, man får vråla och man får gråta. Man får gråta ångergråt, ledsengråt och arggråt. Nu är det mer tomhets- & förvirradgråt och jag vet att det snart går över. Jag tycker synd om de som inte känner. För fantasivärldar är inget alternativ. Antingen skadar man sig själv, eller de runt omkring. Jag har byggt fantasislott, för att aldrig flytta in i dem.

Ge mig en sommarnatt. Ge mig ett 5-meters-leende & ett par förtrånga skor, som inte gör något bara jag går i dem bredvid någon som får mig att tänka på allt annat än skoskavet. Ge mig alla små små saker man inte lägger märke till särskilt mycket innan man aldrig mer får störa sig på dem, glädjas åt dem. Ge mig de första pinsamma timmarna tillsammans med någon som visar sig vara allt annat än pinsamma bara för att man visar sig trivas så utomordentligt i varandras sällskap. Och ge mig för all del chansen att förändra alla misstag jag ställt till med, bara för att jag varit för dum för att tänka på någon annan än mig själv. Vem har någonsin velat ha någon egoistisk?

Ge mig, mig själv tillbaka.


Fan vad det känns trist nu att vi bara inte kunde vara vänner. Jag förlorade någon i dig, jag vet inte om du ser mig som en förlust. Det är aldrig roligt att förlora en människa eller något överhuvudtaget, & ett krossat hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt på.

Det är tydligt att du inte saknar mig i ditt liv, & jag saknar dig inte heller på ett sätt. Men ibland, som nu, kan jag inte låta bli att tycka det är så himla trist att vi inte bara kunde fortsätta vara vänner. För i dig hade jag en av mina bästa vänner, oavsett hur du kände om mig. Det är så himla trist. Så himla trist.

Även om kapitel & texter här är avslutade så finns det fortfarande plats för mer. Även om det inte handlar om samma uttjatade smärta & saknad jag haft i över två år som äntligen fått sitt slut. Och även om det inte längre är för era öron & intressen så har jag ett behov av att få saker ur mig, diskutera saker med mig själv. Vi kan likna det bland gamla dammtussar & att låtsas bli hörd.


Jag fäster mig vid människor för lätt. Jag klistrar mig fast & vill inte släppa taget, jag sitter ungefär som karlssons. Samtidigt som jag har ovanligt svårt för att egentligen släppa människor nära inpå, innanför huden. In i köttet, venerna, blodet & liksom hjärtat. Jag är nog den mest komplicerade flicka jag någonsin kommer stöta på i mitt fyrverkerisprakande liv som ibland tycks ha en blå himmel. När jag låtit huvudet arbeta lite mer tänker jag att det finns nog ingen mer komplicerad pojke heller.

Jag är nyligen erkänd som min egen största smärttröskel. Jag vet att jag fått ord urtrillna ur munnen där jag trott mig veta att kärleken varit den som sårat & orsakat mig mest oregelbundna hjärtslag. Även om jag ibland kan anse oregelbundna hjärtslag vara något romantiskt. Jag är min egen största fiende. Därför, för att hjälpa mig själv, rädda mig själv, måste jag avsluta det här innan det ens börjat.

Jag är min egen största idioti.

Du var så verklig igår att du var overklig. Inatt drömde jag om "våra år" med socker på.

Det är jobbigt att drömma, & måste spendera de första vakna minutrarna att få sig själv att inse & acceptera att det bara var en dröm. Bara en dröm. Ibland tror jag drömmar är till för att såra & inse vad man inte har, aldrig kommer få. Precis som låtar ibland är till för det, enligt mig själv. Eller så är det bara jag som är förstörd för att kunna tolka det på andra sätt.

(I just want you back)

Ge mig eld och passion för det är precis vad jag behöver av dig. Jag tror mig behöva, jag vill ha även om jag aldrig visar det. Inte särskilt ofta, håller det inom mig och låter det bara bubbla över. Även fast jag vill skrika mig tom på gator utanför eller innanför det spelar ingen roll bara dom finns där under mig. Jag faller hårt, men jag har inte fallit så pass långt än att mina blåmärken på mina ben passar in. Dom bara finns där. Och jag fortsätter falla även fast jag vet att jag alltid har känslan av att falla lite mer än vad jag egentligen gör. Egentligen borde jag inte lita på mina känslor för dom får mig bara att hamna i problem och trubbel, sårade känslor jag aldrig kommer över. Snarare smyger jag mig under och förbi bara för att komma bort. Och det slutar alltid med att dom kommer ikapp, tillbaka. Inuti.


Res mig upp, men jag saknar dig så jävla mycket.

(loggade in på YT och såg ett meddelande från världens finaste tjej, fyfan vad lycklig jag blev. Jag som hade förväntat mig det värsta, nu har jag en anledning till att leva igen)